Idag har jag haft turen att hitta ett par bloggar med otroligt inspirerande författare. Kan inte beskriva lättnaden av att känna sig mindre ensam på sin vandring, de har kommit långt på sin väg och delar med sig av sitt innersta på ett väldigt öppet och fint sätt.

De skriver om hinder som funnits på vägen , varför och när de gick vilse och om att våga fortsätta , att våga släppa in andra i sitt liv, att ta emot hjälp från andra människor. Att inte ge upp , att fortsätta kampen, att välja att växa och att bestäma vad man vill vara för typ av människa , att bestäma vilka egenskaper hos en själv  man vill jobba med.

Vikten av att ha en dröm , ett mål för att kunna känna livsglädje .... om man förlorat sin dröm på ett eller annat sätt fått  den krossad försök hitta en ny vision!

Jag skall verkligen försöka att bygga upp en ny vision , försöka drömma igen om att det finns en framtid som inte är bara mörk, våga hoppas att jag en dag finner den väg jag så söker och längtar efter, det som fyller tomrummet, det som raderar den saknad jag bär inom mig, där jag möter det som gör mig hel igen... måste våga tro igen, tro att det finns ett skäl för mig att vara kvar här...

I hela mitt liv har jag letat utan att finna ..... men kanske en dag..........

Föddes till denna världen ur en enorm kärlek och längtan ... den kärleken lyste så stark tills dagen då han togs ifrån henne ...cancern tog hans liv

De har varit mina förebilder, deras kärlek har fått mig att tro , tro på en kärlek starkare än allt annat på denna jord...har varit kär om och om igen men aldrig har jag känt mig hel, trygg och tillfreds...har alltid sökt efter det som fattas mig... är älskad av barn & man men saknar fortfarande, har ett hål som jag inte orkar bära utan att det slukar mig om och om igen -  tar mig upp men faller ner igen...

Mitt första inlägg i bloggen handlar dessvärre om skulden jag bär på, tung och mörk och ständigt närvarande.

Vad min skuld handlar om är min egen oförmåga att vara lycklig här och nu, att jag alltid känner att något är fel eller saknas. Vad detta beror på kan jag inte riktigt svara på, men troligen är det så att det inte är accepterat att man får är olycklig trots att man har tak över sitt huvud, är fysiskt frisk och har en familj.

Det är inte så att jag inte är tacksam för mina underbara barn eller stödet från övriga omkring mig, men ändå gnager känslan av att vara vilsen i sitt eget liv, att inte veta vad det är jag saknar så djupt, vad det är som gör att jag bär en enorm sorg , den är ständigt närvarande och trots att jag försöker finna svaren inom mig så finner jag bara fler frågor - inga svar. Känslan av att inte passa in eller höra till något....känslan av att vara annorlunda och otillräcklig.

Jag försöker verkligen förstå för att kunna gå vidare, jag försöker kämpa på för mina barn, ibland vill jag ge upp livet helt då jag verkligen känner att det saknar mening, inget hopp om en tillvaro utan ångest, sorg och evig längtan efter något som jag inte vet vad det är....

Dagar då jag inte förlamas av meningslösheten jag känner då infinner sig denna stora skuld, inför de omkring mig...känslan av att inte bara kunna känna tacksamhet för det man redan har och ytterligare en orsak till varför inte jag förtjänar kärlek eller lycka...

Det finns en känsla inom mig som funnits där så länge jag kan minnas  och det är att jag inte förtjänar något gott.

Undrar vad jag möjligen kan ha gjort för fel som jag inte kan förlåta mig själv för? Vad kan vara så illa så att man inte förtjänar en andra chans?

Jag vill hjälpa mig själv finna en väg till ett liv utan ångest och skuld, till ett liv som känns meningsfullt, ett liv där jag kan älska mig själv så att jag på så vis kan älska andra så som de verkligen förtjänar.